Vänskap
Tänke skriva ett inlägg om vänskap.
Det är något utav det viktigaste som finns här i livet. Ju fler vänner man förlorar, ju tydligare blir det.
Man säger ju att vänner stannar till skillnad från pojk och flickvänner... men det är ju dessvärre inte alltid sant.
Dem senaste dagarna har jag tyvärr haft anledning att sitta och fundera över dem vänner jag inte längre har kvar.
Det har ju blivit en del under åren.
En del har försvunnit för att man har växt ifrån varandra, man har glidit isär... det är ju tråkigt...
En del har man skillts som ovänner ifrån... det är ju ännu tråkigare..
Två av mina riktigt bra vänner har dött... det är outhärdligt
Men sen finns det vänner som försvinner på konstiga sätt..
Som säger upp kontakten med än utan att vara arg på än. Det har inte varit något bråk, inte brist på tid, inte flytat ifrån stan utan bara en stilla önskan "hör inte av dig nåt mer".
"Varför inte"
"Gör det bara inte"
Hmm... hur hanterar man det?
Man slutar givetvis höra av sig. Precis som man har full rätt att göra slut med ens partner har man ju rimmligtvis rätt att dumpa en polare... men det är hårt att ta. Speciellt om det är en vän man verkligen tycker om, en vän man till och med älskar... det finns ju ett par sånna.
Sen sitter man och tänker på alla minnen, man gråter, man blir arg och sen blir man riktigt tacksam över att det finns dem som fortfarande står vid ens sida.
Vad skulle jag göra om Robert försvann, eller Abbe, eller Angelica??
Jag hade DÖTT!
Känner mig i och för sig lite död just nu ändå... men jag antar att det går över. Försöker intala mig själv att allt sker utav en orsak, även när vi själva inte förstår. Försöker intala mig själv att en vän som man förlorat kommer komma tillbaka om det är meningen... men fan va ont det gör!
Är det någon av er som läser det här som vet hur man kommer över en vän?
Det är något utav det viktigaste som finns här i livet. Ju fler vänner man förlorar, ju tydligare blir det.
Man säger ju att vänner stannar till skillnad från pojk och flickvänner... men det är ju dessvärre inte alltid sant.
Dem senaste dagarna har jag tyvärr haft anledning att sitta och fundera över dem vänner jag inte längre har kvar.
Det har ju blivit en del under åren.
En del har försvunnit för att man har växt ifrån varandra, man har glidit isär... det är ju tråkigt...
En del har man skillts som ovänner ifrån... det är ju ännu tråkigare..
Två av mina riktigt bra vänner har dött... det är outhärdligt
Men sen finns det vänner som försvinner på konstiga sätt..
Som säger upp kontakten med än utan att vara arg på än. Det har inte varit något bråk, inte brist på tid, inte flytat ifrån stan utan bara en stilla önskan "hör inte av dig nåt mer".
"Varför inte"
"Gör det bara inte"
Hmm... hur hanterar man det?
Man slutar givetvis höra av sig. Precis som man har full rätt att göra slut med ens partner har man ju rimmligtvis rätt att dumpa en polare... men det är hårt att ta. Speciellt om det är en vän man verkligen tycker om, en vän man till och med älskar... det finns ju ett par sånna.
Sen sitter man och tänker på alla minnen, man gråter, man blir arg och sen blir man riktigt tacksam över att det finns dem som fortfarande står vid ens sida.
Vad skulle jag göra om Robert försvann, eller Abbe, eller Angelica??
Jag hade DÖTT!
Känner mig i och för sig lite död just nu ändå... men jag antar att det går över. Försöker intala mig själv att allt sker utav en orsak, även när vi själva inte förstår. Försöker intala mig själv att en vän som man förlorat kommer komma tillbaka om det är meningen... men fan va ont det gör!
Är det någon av er som läser det här som vet hur man kommer över en vän?
Kommentarer
Trackback