Livet är konstigt!
Vi lever i ungefär 80 år... om vi har tur. Under dessa 80 år kommer vi hinna möta otroligt många människor, vi kommer skratta och gråta otaliga gånger. Vi kommer komma till insikter som kommer att omprövas.
Vi kommer få vänner.
Förlora vänner.
Skaffa nya.
Vi kommer lära känna ett fåtal människor på djupet..
Sen kommer man till insikt att den man umgås mest med (alltså än själv) inte är en av dem man känner så väl som man önskade.
Eller, jag är ju själv inte fyllda 22 år men det stämmer hittils och jag har en känsla av att det kommer fortsätta stämma.
Jag upphör aldrig förvåna mig själv. Ibland sitter jag och försöker lista ut varför jag reagerar så stakt på visa saker.
Jag sitter och diskuterar med mig själv, frågar ut mig själv. Ibland blir jag riktigt osams med mig själv.
Den 14 Juli i år fyller jag 22 år. Då har jag umgåtts med mig själv 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan i 22 år.
(Alla som ogillar att umgås med mig bör känna empati!!)
Borde jag inte förstå mig på Carolina vid det här laget?
Det finns en charm med att inte veta allt om sig själv, ibland blir jag positivt överraskad.
Ägnar vi för lite tid till att faktiskt lyssna på oss själva?
Kanske skulle vi bli bättre på att lära känna våra riktiga jag om vi inte var så fördömmande mot oss själva...
Nu kom jag på en sak... jag vet inte ens riktigt varför jag skriver det här inlägget...
Men jag har en känsla av att jag kommer publisera det ändå...
Om ni förstår vad jag vill få fram berätta gärna i en komentar tack! :)
Vi kommer få vänner.
Förlora vänner.
Skaffa nya.
Vi kommer lära känna ett fåtal människor på djupet..
Sen kommer man till insikt att den man umgås mest med (alltså än själv) inte är en av dem man känner så väl som man önskade.
Eller, jag är ju själv inte fyllda 22 år men det stämmer hittils och jag har en känsla av att det kommer fortsätta stämma.
Jag upphör aldrig förvåna mig själv. Ibland sitter jag och försöker lista ut varför jag reagerar så stakt på visa saker.
Jag sitter och diskuterar med mig själv, frågar ut mig själv. Ibland blir jag riktigt osams med mig själv.
Den 14 Juli i år fyller jag 22 år. Då har jag umgåtts med mig själv 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan i 22 år.
(Alla som ogillar att umgås med mig bör känna empati!!)
Borde jag inte förstå mig på Carolina vid det här laget?
Det finns en charm med att inte veta allt om sig själv, ibland blir jag positivt överraskad.
Ägnar vi för lite tid till att faktiskt lyssna på oss själva?
Kanske skulle vi bli bättre på att lära känna våra riktiga jag om vi inte var så fördömmande mot oss själva...
Nu kom jag på en sak... jag vet inte ens riktigt varför jag skriver det här inlägget...
Men jag har en känsla av att jag kommer publisera det ändå...
Om ni förstår vad jag vill få fram berätta gärna i en komentar tack! :)
Kommentarer
Postat av: pernilla
Du är och förblir en fantastisk människa Carolina,en ängel på vår jord, om du bara anade vad mycket bra saker du gör varje dag för andra människor, keep up the good work
Trackback